9 sekunder skilde det mellan segrande laget på tävlingen i Trollhättan och oss. Frustrerande nära och det är inte första gången jag blir slagen med sekunder på en 3 timmars tävling...

Helgen har både varit bra och dålig, hade jag skrivit detta inlägg i lördags skulle jag bara ha tyckt den var bra :-)

Kortfattat kan jag säga att multisporttävlingen var strulig på paddlingen (för många som ska stämpla samtidigt), löpningen kändes super, MTB-orienteringen klarade Markus av utan en enda miss och sista orienteringen gick också bra, min kropp kändes helt super – mera sånt!!

Segrarna fick en stor ledning under paddlingen, de sprang fortare än oss ner till kanoterna vilket innebar att de inte behövde trängas vid kontrolltagningarna.  Vi blev bortprejade vid första kontrollen och tillslut gav vi upp och jag hoppade i vattnet  och vadade ut till midjan för att kunna stämpla. Andra kontrollen samma sak igen men denna gång var det djupt och det var bara att vänta, en oändlighet kändes det som! Så efter den inledningen räknade vi med att inte se ledarna något mer (de var ju 15 min snabbare än oss på SARA) men helt plötsligt var vi ikapp på sista orienteringen . Vi hängde ihop de två sista kontrollerna men tyvärr lyckades de springa ifrån oss in till mål…. Nästa gång kanske? Vi var iaf grymt nöjda med att kunna pressa dem så de slapp få en promenadseger igen :-)

Idag passade vi på att åka på orientering i Tidaholm eftersom vi båda kände oss pigga i kropparna. När vi gick till tävlingen kände jag av mitt högra knä men trodde det var inbillning. Jag borde inte ha startat orienteringen, knät gjorde ont (känns som löparknä) och jag har ont nu i nerförsbackar och trappor. Frustrerande, att kroppen kändes så bra igår var nog för bra för att vara sant helt enkelt :-(