Imorse gick verkligen allt snett. Klockan ringde 5:45 och jag gick upp och åt frukost. Kl 6:20 när jag och Markus skulle åka till simhallen började allt gå illa. Först letade vi efter ett borttappat hänglås (vi måste ju låsa skåpen i simhallen), väl ute var det så mycket is på bilrutorna och isskraporna var verkligen urusla. Det skulle ta oss minst 10 min att komma hemifrån därtill var det blixthalka på vägarna och vi hade sommardäck..... Med andra ord var det bara att lägga ner simningen, jag måste vara i bassängen senast 6:45 om det ska vara någon idé att åka dit. Jag har visserligen flextid men möte kl 9 gjorde att mina marginaler var små. Suck, jag hatar att ställa in planerade träningspass!

Dagens andra pass skulle iaf bli av, visserligen tyckte jag väldigt synd om mig själv när det blåste, regnade och var mörkt då jag skulle springa hemåt. Men jag gav mig ut och det ångrar jag inte en sekund! Jag hade perfekt mängd kläder på mig och även om jag vissa pariter hade motvind så var vinden ingenting i jämförelse med vinden på Ålands 1/2mara. Löpningen gick långsamt, eller rättare sagt i ett väldigt behagligt tempo, jag blev faktiskt förvånad när snittfarten visade sig vara så låg som 6 min/km. Normalt sett brukar jag inte tycka att det är ett skönt tempo, jo skönt för flåset men mina ben brukar bli sega. Nu var löpturen (5km+5km med Roslagsbanan som paus) så pass skön att jag längtar till nästa långpass. Löpning är verkligen det jag gillar mest! Tyvärr har jag två blåa stortånaglar som värker rätt rejält nu :-( Måste köpa nya skor, stortånaglarna gör aldrig lika ont i mina Icebug.

Vila idag igen. Inte riktigt som jag vill men det bara blev så. Simma ska jag göra imorgon, springa ska jag inte göra för mycket denna vecka och cykling hade jag ingen som helst lust med i mörkret. Det blir verkligen bra när Stockholm Multisport spinningen drar igång nästa vecka! Sedan hade jag också tänkt att börja cykla lite till jobbet igen men imorse när alla pratade om alla cykelvurpor de sett pga av halkan blev jag mindre sugen. Det är ju inte direkt så att jag kan myscykla till jobbet då kommer jag aldrig fram. O andra sidan kanske jag borde sätta på dubbdäcken men då blir det ju så tungt att cykla. Ja, jag vet, min lata sida passar verkligen inte för multisport!

Jag har funderat lite över alla missar igår. För det första var inte banan superlätt, skulle gissa på röd svårighetsgrad eller svårare. När det dessutom är mörkt blir det inte så lätt för mig med andra ord. Men det jag missade mest på var att jag hela tiden tyckte jag hunnit längre än vad jag hade gjort. Ibland hade jag ca 100m kvar när jag trodde jag var framme. Undrar om mörkret har den inverkan eller om det beror på Pampas Night förra veckan där kartskalan var ca 1:3000?

Nu ska jag fortsätta med kvällens tråkigheter = städa och tvätta :-(

Inför orienteringen ikväll var jag både peppad och inte peppad. Peppad pga av att jag skulle prova på något nytt som förhoppningsvis är kul men samtidigt inte peppad eftersom jag i normala fall avskyr att springa i mörker. För att vara på den säkra sidan tog jag med mig både mobilen och en extra lampa.

Kl 19:54 var det dags för mig att ge mig av. Jag kollar på kartan, passar kartan och börjar lunka framåt på stigen. Allt känns plötligt inte alls som jag har förväntat mig och jag blir riktigt förvirrad på en gång! Tack och lov startar Markus en minut efter mig och han ska till samma kontroll :-) Kontroll 2 och 3 går ganska bra men sedan väljer jag ett vägval med rejäl omväg bara för att få slippa springa mitt i skogen, himla fegt men jag fick åtminstonne lite löpträning av valet! Resten av orienteringen går långsamt men framåt, jag gör en del missar, tar ett par omvägar men kommer tillslut i mål. Har för mig att banan var ca 4,5 km, jag avverkade den på 1:23 :-) Den lånade pannlampan (tack Jenny!) lös hela vägen runt så jag skulle kanske skulle ha vågat ha den på starka nivån lite mera....

Positivt var att jag i stort sett aldrig blev rädd. När jag väl orienterar är jag så fokuserad att jag glömmer bort att det är mörkt och att jag är i skogen ensam (ja inte riktigt det fanns ju fler som orienterade ute i skogen). Mina ben känns förvånadsvärt fräscha trots 1/2 maran i förrgår, inte en tillstymmelse till träningsvärk längre. Däremot protesterade mina lungor när jag skulle ta i, kanske ett resultat av att luften var rätt kall ikväll?

Nu har iaf jag och Kajsa bestämt att vi ska köra Rogainen. Kajsa slog mig med 3 minuter så vi är väldigt jämndåliga på nattorientering. Eftersom ca 2 timmar på Rogainen är i mörker vet vi nu att vi hinner ung. 1km/20min, vilket strålande resultat vi kommer att få ;-) Kul ska det iaf bli!!

Idag har jag varit lite tröttare än vanligt, är det då inte underbart att ha en chef som säger: Ska du inte passa på att gå hem lite tidigare istället? Men att jag har varit trött beror nog mer på det trevliga sällskapet (då stannar man uppe längre) än halvmaran igår. Förra året när jag hade sprungit halvmaran hade jag rejäl träningsvärk, ni vet så där att det är omöjligt att gå nerför trappor (jag fick gå baklänges) och svårt att sätta sig på toaletten. Idag har jag bara känt av träningsvärken lite lagom, undrar om det beror på att jag är bättre tränad eller att jag tog ut mig mindre?

Trots att jag lämnade jobbet kl 16 började jag inte laga mat förrän kl 20. Jag och Markus har åkt runt och lånat ihop pannlampor tills imorgon plus att vi hunnit med en storhandling (kylskåpet var tomt!). Pannlamporna ska vi använda imorgon på SIKs natt-KM. Förstår inte hur det har gått till, mörkrädda Emma ska allstå springa runt i skogen i kolsvart mörker  och orientera en svår orientering. Det kommer bli mycket intressant men troligen mest obehagligt. MEN jag vill verkligen köra Rogainen i år och då måste jag träna på lite natt-OL. Bara att bita i det sura äpplet med andra ord. Det största orosmomentet är att batteriet till pannalampan kan ta slut om jag irrar runt alldelelse för länge!

I helgen har jag varit aktiv i ca 2 timmar, resten av helgen har bara varit en total avkoppling med mat, prat, vila och sömn. Utöver halvmaran i morse har verkligen jag och Pernilla bara kopplat av och givetsvis pratat konstant. En helt perfekt helg, sådana borde man ha fler av!!

I morse vaknade jag ca en timma innan klockan ringde och hörde på en gång att det blåste nästan storm ute. På väg till Mariehamn i går hade vi redan sett att 1/2-mara banan gick ganksa oskyddat och hade många lååååånga raksträckor. Lite motvind på det och det skulle kunna bli en mycket otrevlig upplevelese. När jag låg och lyssnade på vinden trodde jag faktiskt ett tag att det inte ens skulle kunna gå att springa, vilket det givetsvis gick :-)

Det konstiga med hela dagen var att jag knappt var nervös, lite småångest precis innan start men ytterst lite ångest för att vara mig. Starten var nog det tråkigaste på hela loppet, den startar med två varv runt IP. Jag försöker hitta ett "flyta på tempo" men håller koll på Forerunnen nästan hela tiden. Loppet igenom flyter på bra ganska bra, jag blir bara riktigt trött de tre sista kilometrerna. Trots att jag aldrig blir riktigt trött kan jag ändå inte öka farten, det känns som om att ökar jag lite för mycket blir jag supertrött på en gång och bara måste hålla mig under den gränsen. Vid 12 kilometer inser jag att jag ligger efter min tänkta sluttid för första gången under hela loppet, givetsvis inträffar detta precis innan några blåsiga raksträckor och fastän jag tar i kommer tempot aldrig ner i motvinden. Vid km 16 har jag en inre fight med mig själv. En del tycker att 1:45 är omöjligt en annan del vill fortfarande göra ett försök. Jag biter ihop och de tre sista kilometerna försöker jag verkligen att öka. Km 19 och 20 går på 4:47 och 4:45 men det hjälper inte. Sista km är jag för trött och jag kommer i mål på 1:45:30, irriterande nära målet på 1:45 men jag ändå nöjd. Med tanke på att halvmaran är 21,1 km så höll jag faktiskt 5 min/km tempot och jag har länge undrat om det skulle vara möjligt och nu vet jag det. Nästa år ska det bara gå fortare - hoppas att jag håller mig hel!!!

Jag vet att jag tänkte massor av andra konstiga tankar som jag tänkte dela med mig av, men just nu är jag bara trött, dags att sova igen :-)

Japp i tisdags började jag träna igen och redan idag har jag börjat vila inför nästa tävling. Inte bra för mina träningstimmar men vad gör man? Igår fick jag ont i hälsenan igen så nu är det totalt springförbud fram till halvmaran på söndag som gäller.

Tisdagsmorgonen började med simning och crawlandet kändes bättre för andra veckan på raken. Detta måste innebära att om jag ökar simningen till 2 ggr/veckan skulle jag snabbt känna stora förbättringar. 2 ggr/vecka känns rimligt att mäkta med, dvs jag tycker varken simningen är hemsk eller jättekul... I tisdagskväll samlades några tjejer från klubben för fartlekspass i Liljansskogen. Elin ledde passet och det blev en ordentlig uppvärmning följt av löpskolning, stegringslopp och fartlek. Emellanåt kändes benen helt ok men i vissa uppförbackar bara dog de. Mitt flås har däremot känts bra ganska länge nu vilket bådar gott inför halvmaran.

Igår däremot var det dags för Pampas Night. Detta är en nattorientering i Karlberg slottspark men där endast ficklampa är tillåtet. Jag som ändock är mörkrädd gillade faktiskt att orientera. Man såg mycket mer än vad jag hade trott att man skulle göra. Däremot var det synd att vi inte fick ihop ett fullständigt lag men orienteringen var så rolig att jag tog ett extra varv i parken för en lagmedlem som inte dök upp.

Onsdagens stora +   Kajsa i SIK kanske vill köra Rogainen med mig :-)

Onsdagens stora -    Min hälsena gjorde ont på nytt. Inte när jag sprang men när jag går :-(

Nu blir det troligen tyst ett tag igen. Imorgon åker jag till uppsala för att sedan bege mig till Åland med Pernilla på lördag morgon. På söndag morgon springer vi Ålands halvmara coh först sent på söndagkväll är jag hemma igen. Jag vet inte hur 1/2 maran kommer att gå, jag hoppas på ett 5min/km tempo men jag har ingen aning om vad min kropp säger om det! På söndag vet jag :-)

Ja, denna gång fick jag verkligen samma symtom som en baksmälla efter tävlingen. Det var otroligt länge sedan jag sov så dåligt som jag gjorde natten till söndag. Jag vaknade mitt i natten och kände mig klarvaken, det är verkligen inte likt mig. Det kändes som jag fortfarande var uppe i varv, tävlingen gav mersmak! Jag försökte somna om, gick ner till köket och åt en banan, försökte somna igen, gick ner och åt en andra banan och tilslut kunde jag somna in någon enstaka timme till innan jag skulle gå upp. Irriterande!

Igår var jag seg och konstig. Var konstant hungig men hade svårt att äta något mycket, precis som när jag är bakfull. Ok jag drack 1,5 glas vin i lördags men det kan ju knappast göra någon skillnad. Och imorse när jag gick upp kunde jag bara kissa ett par droppar, snacka om vätskebrist så idag har jag koncentrerat mig på att dricka vatten!

I övrigt så har det blivit två dagars vila med träningsvärk i framförallt benen. Att gå nerför trappor är fortfarande besvärligt. Men imorgon är det slut på vilan, ett morgonpass simning och ett kvällspass löpning :-) Det bästa med helgen förresten var att jag aldrig kände av mina hälsenor, varken innan eller efter loppet. Nu vågar jag hoppas på att kunna genomföra hela 1/2 maran på söndag!

Vet inte hur jag kortfattat ska försöka berätta om gårdagen så jag slutar att försöka. Kan bara säga som så att idag har jag verkligen ogillat att vårt nya radhus har en trappa.....

Jag skulle allstå starta Raid Uppsala med Anders som jag aldrig varken har tävlat eller tränat ihop med. Vi pratade ihop oss lite på torsdagen om taktik vid byten, cykelskor eller inte, springa med flytvästerna under prologen mm men i övrigt skulle tävlingen bara få "gå som det går". Dock kände jag givetsvis press eftersom jag visste att Anders tillsammans med Emelie hade haft vinnarambitioner... Som tur var fick jag i sista stund tillbaka min cykel, Anders (som tävlade med Markus) erbjöd sig att ta Markus gamla helstela cykel. Tusen tack Anders!

Innan start:

Anders fixar med kartorna, jag lägger mina i en låda för att ta med hem efteråt:-) Vi provcyklar med cykellinan, den känns bra. Precis innan start värmer vi upp ett varv runt IP och Anders drar runt i ett tempo allt annat än uppvärming för mig och jag inser att denna tävling kommer bli mycket, mycket jobbig.

Prologen

Prologen blir som vanligt i ett högt tempo och undrar om inte andra halvan av prologen var bland de jobbigaste på tävlingen. Eftersom prologen efterföljs av paddling finns det ingen som helst mening med att spara på krafterna. Från växlingsrutan får jag klara mig utan draglina till kanoten och Anders ser nästa ut att jogga framför mig och jag försöker verkligen att bita ihop hela vägen fram till kanoten. Tack vare att vi redan har flytvästarna på så är vi första lag ner i vattnet.

Paddling

Jag är verkligen svag på att paddla så det jag försöker fokusera på är att hålla uppe frekvensen och räkna rätt. Vi lyckas med nöd och näppe stämpla först vid första kontrollen men sedan paddlar 3 lag om oss. Anders försöker uppmuntra mig att hänga på de andra men jag kan inte öka utan vi släpper till en lucka som ökar varteftersom. Vid den andra kontrollen (vattenfallet) får Anders till en perfekt kontrolltagning så vi tar in lite på de andra.

MTB och MTB-O

När vi kommer tillbaka till växlingsrutan har all min vätska runnit ur min camelback som jag ska ha under resten av tävlingen. Anders har en extra vattenflaska och jag har själv en extra flaska Gainomax på cykeln men det är allt. Tack och lov att det inte är en varm dag!

Det är alltid jobbigt psykiskt att ge sig ut på sin svagaste sträcka, min skräck i skogen kan verkligen hindra mig mycket och Anders vet inte vad som väntar honom :-) Som tur är är de tekniska partierna korta och visst jag får springa men de värsta partierna är ändå de tunga blöta löparspåren/stigarna. Det känns som jag står stilla i jämförelse med Anders. På grusvägar/asfalten använder jag linan/ligger på rulle så då känns det mycket bättre.

OL 1

Vid växlingsdepån ser vi att de andra lagen inte är långt framför oss. Jag försöker hålla Anders tempo i växlingen och gör det dumma misstaget att inte knuta dubbelknut på skorna. Det resulterar i två stopp under löpningen…

Orienteringen går annars väldigt bra. Så vitt jag vet gör inte Anders en enda miss och jag känner mig förhållandevis stark men är ändå orolig för hur länge jag ska orka. Detta är den enda sträckan där jag i efterhand kanske borde ha tagit i mer, eller hade jag gått in i väggen på sista OL-sträckan då? Jag vet inte, trött var jag men inte lika trött som på sista sträckan.

Anders och jag kommer tillslut in i växlingsdepån för att där bli omväxlande av laget som cyklade med löparskor, kanske ett väldigt smart val denna dag?

MTB-O

Andra MTB-sträckan går faktiskt väldigt snabbt dvs jag trodde den skulle vara längre. Jag tycker alltid det är svårt att tävla mix och inte veta hur mycket det är kvar utav sträckan. Därav frågar jag Anders stup i kvarten hur mycket vi har kvar tävlingen igenom. Kanske låter jag som ett barn i en bil; ”är vi framme snart”?

OL-2

Vid sista växlingen ligger vi trea och när vi ger oss ut har vi varken några lag i sikte framåt eller bakåt. Jag tar Anders camelback där det ska finnas lite vätska i men när jag ska suga i mig kommer det mest luft. Efter halva sträckan får vi tillslut kontakt med de andra två topplagen, de har gjort en OL-miss där Anders däremot går rakt på kontrollen. Tempot skruvas upp och nu är jag riktigt trött. Försöker tänka positiva tankar som att vi spurtar in som ettor över mållinjen men ändå kommer tankar som ”kan inte Anders nöja sig med en tredjeplats så vi kan slutas plågas nu”? Detta behöver jag verkligen jobba på, jag ska ju vilja vinna, hur ont det än gör!

Till nästsista kontrollen kommer rycket från ledarna, de får en lucka och nu är verkligen linan helspänd! Vid sista kontrollen stämplar jag, ser blinkningen men hör aldrig pipet. Varför jag drar ur Sport-ident pinnen innan jag hör pipet vet jag inte. Det resulterar i att vi stämplar en gång till 12 sekunder efter ledarna istället för 1 sek före. Jag blir verkligen totalt korkad när jag är trött, tur att jag inte behövde orientera! Nu slutar tyvärr dagen med att vi blir ifrån spurtade. Jag är ändå jättenöjd med dagen. En andra plats är min bästa placering i korta-mixklassen och jag tror även att jag aldrig tävlat med ett större startfält. En pannlampa fick jag som pris och eftersom jag inte hade någon innan var det ett perfekt pris. Anders fick nöja sig med en andra plats men nästa gång kan förhoppningsvis Emelie ställa upp igen så att han får vinna :-) Anders ska ha ett stort tack för att han inte sa ett enda elakt ord om min cykling och dessutom sprang med linan konstant spänd!

Nu hoppas jag att Markus kan få ordning på sitt löparknä så att vi båda kan träna hårt hela vintern och vara med i toppen i korta mixklassen nästa år. Att hela tiden vara bland tätlagen och veta om det gjorde tävlingen mycket roligare. På Oringen var vi också i topp ett par gången men då visste vi inte om det plus att startfältet var ca 10 lag så det var inte samma sak. Att köra satsa på korta mixklassen är i alla fall ett mål som vi satt upp för nästa år!