I helgen har jag varit aktiv i ca 2 timmar, resten av helgen har bara varit en total avkoppling med mat, prat, vila och sömn. Utöver halvmaran i morse har verkligen jag och Pernilla bara kopplat av och givetsvis pratat konstant. En helt perfekt helg, sådana borde man ha fler av!!

I morse vaknade jag ca en timma innan klockan ringde och hörde på en gång att det blåste nästan storm ute. På väg till Mariehamn i går hade vi redan sett att 1/2-mara banan gick ganksa oskyddat och hade många lååååånga raksträckor. Lite motvind på det och det skulle kunna bli en mycket otrevlig upplevelese. När jag låg och lyssnade på vinden trodde jag faktiskt ett tag att det inte ens skulle kunna gå att springa, vilket det givetsvis gick :-)

Det konstiga med hela dagen var att jag knappt var nervös, lite småångest precis innan start men ytterst lite ångest för att vara mig. Starten var nog det tråkigaste på hela loppet, den startar med två varv runt IP. Jag försöker hitta ett "flyta på tempo" men håller koll på Forerunnen nästan hela tiden. Loppet igenom flyter på bra ganska bra, jag blir bara riktigt trött de tre sista kilometrerna. Trots att jag aldrig blir riktigt trött kan jag ändå inte öka farten, det känns som om att ökar jag lite för mycket blir jag supertrött på en gång och bara måste hålla mig under den gränsen. Vid 12 kilometer inser jag att jag ligger efter min tänkta sluttid för första gången under hela loppet, givetsvis inträffar detta precis innan några blåsiga raksträckor och fastän jag tar i kommer tempot aldrig ner i motvinden. Vid km 16 har jag en inre fight med mig själv. En del tycker att 1:45 är omöjligt en annan del vill fortfarande göra ett försök. Jag biter ihop och de tre sista kilometerna försöker jag verkligen att öka. Km 19 och 20 går på 4:47 och 4:45 men det hjälper inte. Sista km är jag för trött och jag kommer i mål på 1:45:30, irriterande nära målet på 1:45 men jag ändå nöjd. Med tanke på att halvmaran är 21,1 km så höll jag faktiskt 5 min/km tempot och jag har länge undrat om det skulle vara möjligt och nu vet jag det. Nästa år ska det bara gå fortare - hoppas att jag håller mig hel!!!

Jag vet att jag tänkte massor av andra konstiga tankar som jag tänkte dela med mig av, men just nu är jag bara trött, dags att sova igen :-)

 

Nillan

27 oktober 2008 16:49

Tack för en supermysig helg. Grattis till en bra tid och med tanke på väderförhållandena så var det ännu bättre gjort.

 

AndersT

27 oktober 2008 17:18

Grattis till ett bra lopp! Dessutom skriver du inget om hälsenorna vilket måste vara ett gott tecken.

 

Emma

27 oktober 2008 22:06

Nillan, tack själv! Det var du som lockade med mig och helgen var toppen.

Hm, hälsenorna.... De gjorde aldrig ont under loppet men vänster hälsena är lite värre idag igen :-(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...