Succé på en gång! Jag flyttade väckarklockan=telefonen bort från sängen till andra sidan rummet igår kväll och plötsligt kom jag upp som jag hade planerat imorse. Kl 6:25 joggade jag iväg mot tåget och det kändes faktiskt himla skönt trots att jag just tryckt i mig en frukost. Den sköna joggen varade dock inte hela vägen för självfallet fick jag tidsbrist och fick spinga på rätt fort de sista fem minuterna för att hinna med tåget :-)

När tåget anlände till Universitetet började den riktiga träningsrundan, jag hade planerat ca 8km löpning inkl. lite fartlek. Men redan 1 min in på fartleken la jag ner det hela. Andningen pep och väste och utan astmasprejen var snabb löpning bara att glömma. 7,5 km blev iaf resulatatet även om jag aldrig sprang snabbt - så himla härligt att vara igång igen!!

Annars kom jag och tänka på det jag skrev igår, att det är bra att kunna springa/jogga 5+2,5km utan att det behöver bli jobbigt. Eftersom jag kommer ihåg  hur det var när jag började träna för 2 år sedan blir jag fortfarande facinerad av vad som har hänt med min kropp. För två sommrar sedan satt jag på jobbet och mätte upp på hitta.se hur långt det skulle bli att springa runt Kungsholmen på lunchen. Ett förkortat varv blir ca 7 km, skulle jag verkligen klara det? Idag funderar jag på vilket tempo jag borde hålla på halvmaran och om jag ev. ska starta Stockholm Rogaine (6 timmars) i november. Snacka om skillnad!!

Det är mitt bästa namn på dagen löprunda. Lite trevande och försiktig, ganska långsam och hela tiden känna av hur kroppen känns.

Det är skönt att ändock ha en sådan grundkondis att man kan springa 5+2,5 km utan att bli trött. Jag sprang hem från jobbet (med den obligatoriska pausen via Roslagsbanan) och kroppen kändes faktiskt bra trots att jag forfarande är lite snuvig. Dock känns det på en gång att min andnig fått sig en törn så fort jag har lite förkylning i koppen. Envis som jag är undviker jag astmsprejen när jag bara ska köra ett lungt pass. Vid intervaller eller tävlingar använder jag den men däremellan åker den fram så lite som möjligt.

Trots att det var första löpningen på en vecka kan jag ändå inte låta bli att bli orolig. Räcker verkligen min löpförmåga till att försöka närma mig 1.45 på Ålands halvmara? Jag skulle gärna vilja det och jag vill verkligen försöka men visst vore det himla trist att starta i ett för högt tempo och gå in i väggen? Som tur är har jag flera pass på mig att känna efter vilket tempo jag ska starta halvmaran på. Nästa blir imorgon bitti på väg till jobbet :-) Härligt att träna igen!