Idag kände jag mig som en dålig träningsarrangör. Vi skulle köra duathlonintervaller i Hagaparken men när det vräkte ned snöblandat regn så hoppades jag innerligt att ingen skulle dyka upp. Självfallet finns det alltid några tappra som trotsar vädret, idag var det Carro och Marie som ignorerade den kalla nederbörden. Vi ändrade om i planen och körde intervallerna med utgång från parkeringen = Markus kunde sitta i bilen och vakta cyklar (han hade själv valt att vara cykelvakt). Efter första uppvärmningen och första löpintervallen dyker det upp två killar till, de hade letat efter oss ett tag. Tydligen hade jag skrivit att samling var vid fjärilshuset och inte koppartältet, pinsamt och slarvigt av mig. De kunde hänga med några varv så jag hoppas att de inte blev allt för besvikna!

Kroppen svarade sådär på intervallerna, jag behöver mer sådana pass. Dessutom ligger ju duathlonintervallerna i gränszonen till mitt nya beslut att inte springa löpintervaller. Idag var det nog ingen fara, efter första intervallen var jag så trött att löptempot blev allt annat än högt. Däremot blir jag alltid så förvånad över hur varm man blir av träning. Det sista varvet körde jag helt utan vantar, händerna bara kokade! Innan och efter passet däremot känns det hur kallt som helst.

Imorgon blir det troligen vila. Utöver en relativt slapp helg har jag tränat på rätt bra måndag till onsdag och kroppen skriker efter både vila och sömn. Det brukar vara bäst att lyssna på den då…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...