Idag kände jag mig som en dålig träningsarrangör. Vi skulle köra duathlonintervaller i Hagaparken men när det vräkte ned snöblandat regn så hoppades jag innerligt att ingen skulle dyka upp. Självfallet finns det alltid några tappra som trotsar vädret, idag var det Carro och Marie som ignorerade den kalla nederbörden. Vi ändrade om i planen och körde intervallerna med utgång från parkeringen = Markus kunde sitta i bilen och vakta cyklar (han hade själv valt att vara cykelvakt). Efter första uppvärmningen och första löpintervallen dyker det upp två killar till, de hade letat efter oss ett tag. Tydligen hade jag skrivit att samling var vid fjärilshuset och inte koppartältet, pinsamt och slarvigt av mig. De kunde hänga med några varv så jag hoppas att de inte blev allt för besvikna!

Kroppen svarade sådär på intervallerna, jag behöver mer sådana pass. Dessutom ligger ju duathlonintervallerna i gränszonen till mitt nya beslut att inte springa löpintervaller. Idag var det nog ingen fara, efter första intervallen var jag så trött att löptempot blev allt annat än högt. Däremot blir jag alltid så förvånad över hur varm man blir av träning. Det sista varvet körde jag helt utan vantar, händerna bara kokade! Innan och efter passet däremot känns det hur kallt som helst.

Imorgon blir det troligen vila. Utöver en relativt slapp helg har jag tränat på rätt bra måndag till onsdag och kroppen skriker efter både vila och sömn. Det brukar vara bäst att lyssna på den då…