Men är jag nöjd? Det är den stora frågan…

Soloklassen på STAR i lördags var en tuff utmaning för mig. Inte bara skulle jag paddla kajak på tävling för första gången, jag skulle också sköta kartan hela tävlingen samt genomföra min andra långa tävling någonsin. Första gången jag startade lång klass var för snart 2 år sedan. Sammanfattningsvis är jag nöjd med att jag genomförde tävlingen men besviken på att min kropp inte klarar ett högre tempo, framförallt på löpningen. För de som orkar läsa kommer lite sträckanalyser nedan.

90 min Rogaining

Här skulle man ta så många kontroller som möjligt på 90min. Sträcktiden blev den tid man var ute på banan + straffminuter för de kontroller man inte tagit. Jag hade samma plan som Pernilla och Jeanette i duoklassen vilket gjorde att jag tog rygg på dem vid starten. De börjar i ett HÖGT tempo och jag undrar om det verkligen kommer att gå att hänga dem. Första kontroller var lite klurig så min enda tanke var att jag inte fick släppa innan den! Jag tappar lite på dem emellanåt men tar ikapp när Jeanette måste navigera, så jag fick en bra start på loppet där jag slapp orientera (men jag var med på kartan) men jag fick slita rejält! Om Jeanette inte varit förkyld hade det nog varit kört för mig :-) De sista två kontrollerna tar jag från kajaken och här finns det mycket att öva. T.ex att ta det lugnt ner i kajaken i tävlingsstressen (jag var nära att bada) samt öva på kontrolltagning. Det känns som om flera minuter gick åt vid den första kontrollen. Jag stämplade in efter ca 75 min och fick en välbehövlig 30 min vila inför omstarten.

Slottsprinten, 2km

Vad kände med mina ben? Trycket var borta och jag stämplade in bland de sista.

MTB-O+snitlad MTB

MTB-O är det jag kan absolut sämst. Dessutom fanns det en snitslad teknisk cykling mitt i som tog mig ca 1 timme. Denna sträcka var seg, mina ben var sega, motivationen var dålig och minsta lilla obehag gjorde att jag hoppade av cykeln istället för att försöka cykla. Inte heller hade jag någon att hänga eller ligga på rulle. Bra erfarenhet men ganska tråkigt att hamna i ingenmansland.

Parallellsträcka

Här fick jag välja mellan att cykla 8 km kuperat eller springa 3km OL. Jag valde att springa men jag tvekar över om det var rätt val. Jag klarade knappt av att springa. Tillslut hittade jag en lunk som mina ben klarade av men jag var tvungen att gå när det lutade uppför. Vid ett tillfälle genade jag genom skogen (passade på att gå lite mera) men insåg att min navigering var för dålig för att gena = jag fick springa runt på stigarna.

Äventyrslöpning

Mer OL med mina sega ben. Jag börjar dock komma igång lite bättre, tar några klunkar gel och det hjälper. En kontroll bestod av att klättra upp på en sten med hjälp av ett rep. Duoklassen kunde hjälpa varandra genom att knuffa. Jag försöker klättra men det går inte, kroppen är helt slut och så även armarna. ”Det finns ett alternativ för soloklassen”. Jo tjena, världens minsta lilla grotta att krypa igenom. Kanske var det utmattningen som gjorde det men jag kunde inte ens tänka mig att krypa igenom den lilla grottan. Efter några till klätterförsök börjar jag trött och förtvivlad att gråta när jag inser jag att min tävling tar slut här. Jag kan inte stämpla någon av kontrollerna! Har jag slitit och kämpat flera timmar helt förgäves!? Funktionärerna på plats tar beslutet att knuffa upp mig så att jag kan stämpla och jag fortsätter tävlingen. Benen tar mig framåt resten av löpningen trots att jag är så tokslut, vet inte hur det gick till.

Paddling, 7,5 km

Andra paddlingen går bättre. Första halvan är seg och jag vilar t.o.m från paddeltag vid 2 tillfällen. Vid andra halvan blir jag piggare, jag känner mig avslappnad och flytet i paddlingen kommer tillbaka. På slutet fastnar mitt roder uppåt efter en tur in i vassen, då jag precis ska paddla genom en slingrig å. Tack och lov möter jag Per på ån som knuffar ned mitt roder och jag kan återigen styra, tack Per!

Målgång

Jag är trött men lycklig att vara i mål. Dock så vet jag inte om jag blir diskad eller inte pga ”knuffen” på äventyrslöpningen. Beslutet blir tillslut att ge mig 10 min strafftid (samma straff som man kunde valt att ta vid ett tidigare äventyrsmoment på banan). Jag har marginalerna på min sida, 6 min ledning efter rogainingen och 5 min (som jag fick på paddlingen) räcker för seger i soloklassen :-) Men vi var bara två stycken så bedriften är inte stor. Att jag är ca 30 min efter segrarna (Nillan + en förkyld Jeanette) i duoklassen (35 inkl. rogainingen och 45 min inkl. strafftiden) är också lite mer än jag velat. Frågan är dock hur mycket av tiden jag tappar på att jag är svagare och mycket jag tappar på att jag inte är orienterare?

Bild nedan från första paddlingen

Min andra seger i helgen kom på söndagen. Jag kunde inte motstå att följa med Markus och Andreas på MTB-O söder om stan. Det var riktigt svårt på en plottrig 1:15000 dels karta. Vi var bara 2 fullföljande här också så jag vann ändå :-) Jag cyklade 19 km på hela 1 h 50min!!! - ett väldigt lugnt återhämtningspass mao. Idag har jag låtit min kropp vila – det behövde den!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...