…är alltid lika konstig. Helt plötsligt ska jag inte sträva efter en massa träningspass utan försöka ta det lite lugnt. Veckan ser ut som den brukar d.v.s något enstaka pass av varje gren och inga långa pass. I helgen var uppladdningen däremot att träna ihop mig med Holger. Vi körde MTB+paddling på lördagen och löpning, paddling+ MTB på söndagen. På söndagen testade vi även draglina till löpningen och MTBn. Paddlingen känns som vår stora akilleshäl och det blir tillslut jag som ska försöka styra oss så rakt som möjligt. Det kommer bli spännande om vi dessutom ska in i ån som finns vid Rosersberg. Holger får väl paddla och jag agera roder J

Men så idag kom ett mail från Holger – han har fått ont i en fot efter helgens träning. Han låter dock hoppfull, den var värre igår och bättre idag. Så jag får vänta och se, i värsta fall kan jag ju starta solo-klassen även om jag mycket hellre kör duoklass. Det jag däremot inte vill göra är att starta duo med någon som är halvskadad. Att avbryta tävlingen Kolmården räckte för i år – det var så himla tråkigt!!!

Min egen form känns bra! Idag sprang jag från mitt jobb till Markus jobb och det kändes bara härligt att få springa, inte alls några tunga sega ben utan jag hittade ett flyt på en gång. Jag misstänker också att jag är ensam i multisportsverige av att faktiskt njuta av platta, långa raksträckor på asfalt. För mig blir det nästan som att komma i in i lite trans :-)