Jag är så jäkla fånig. I måndags bestämde jag och Kristin träff för att cykla Nickspåret idag på morgonen. Redan i måndags började jag känna ångesten komma krypande, teknisk cykling på en slinga där jag också har skadat mig. Imorse var ångesten lite mindre men den hämmade mig verkligen till en början. Kristin och Micke (som också gjorde oss sällskap) bara for i väg över rötterna medan jag emellanåt blev stående. Efter att vi har passerat stället där jag ramlade förra året så släpper helt plötsligt ångesten och det blir roligt samt går lite bättre att cykla igen. Varför är jag sådär för? Det är ju inte så att jag cyklar där jag ramlade, på det stället kliver jag av cykeln och vet redan innan att jag ska kliva av så varför släpper ångesten först där? Jag kanske behöver en psykolog :-)

Gårdagen var först tänkt som vilodag, sedan inser vi att vi borde simma inför simträningen med Per på söndag. Men tydligen lyckades vi pricka in den enda eftermiddagen vid simhallen då den är stängd, så snopna fick vi åka därifrån. Vi åkte istället förbi Sollentuna simhall men där var det full aktivitet med simträningar så det var ingen idé att försöka få plats att simma. Då borde jag såklart ha passat på att ta den där vilodagen men det gick bara inte, vilket underbart väder det var igår. Kompromissen blev ett kort pass på inlines där jag kände mig lite mindre ”bambi på hal is” än vanligt, alltid något!

Nu ska jag snart i väg på dagens 3e pass, känner mig inte alls för att ut och springa utan känner mig sliten av cyklingen hem från jobbet. Men har man bestämt träningsträff så kan man ju inte banga.... Känner mig iaf lite piggare nu efter att ha ätit en halv bar samt slappat i 20 minuter.