I slutet av oktober sprang jag en halvmara i 5 min/km tempo. I mitten av november sprang jag 6 timmars Rogaine och tyckte det var kul. Är det verkligen samma kropp som försökte springa på Skavlötens reflexbanan idag? Mitt flås var värdelöst och ibland ville inte benen hänga med som de skulle. Stackars Markus höll mig sällskap men kan knappast fått ut något av det. De dryga 5 km avklarade vi på fasanfulla 40 min! Det enda utöver dålig kondis som jag har till försvar är att alla dubbar försvunnit från mina IceBugs och att det då blir riktigt halt! Nerför gick lika långsamt som uppför pga av fästet. Var det kanske tur att jag ramlade på cykeln förra tisdagen? Hur skulle jag kunna springa reflexbanan med ett gäng orienterare som dessutom skulle springa intervaller på banan? Vet inte hur jag tänkte, jag är så himla långt ifrån att vara en orienterare. Nu inser jag också hur mycket jag bör träna att springa i obanan terräng. Blir jag bättre på det finns mycket tid att spara in där!

Nu känner jag att jag ändå måste hylla reflexbanan, den var mycket bra utmärkt och gick på varierat underlag. Några korta sträckor på löparspåren och sedan på små stigar eller nästintill obanad terräng. Hoppas att Markus trots allt vill springa där med mig igen för jag vågar mig inte ut i mörkret ensam!