Igår var det dags att äntligen ge mig av till en Stockholmhalvmarathon-träning igen, under mina tre semesterveckor har det tyvärr inte blivit av. Igår var det snabbdistans på schemat, för min grupp innebar det 6 km på 28 minuter allstå 4:40 tempo. Det är ett högt tempo för mig, som jämförelse sprang jag Blodomloppet i juni på 22:30 dvs endast 10 sek mindre per km. Att springa 5 km lopp är bland det värsta jag vet, att tvinga mig så trött på träning har jag aldrig lyckats med och kommer aldrig att lyckas heller. Jag behöver tävling för att pressa mig så hårt! Visst kan jag pressa mig även på träning men inte så pass mycket.

Gårdagen började dock med landsvägscykling till jobbet. Redan på morgonen hade jag kvällens löppass i huvudet för jag vågade inte ta i på cykeln. Gör jag ett stort fel här? När jag väl tränar kanske jag alltid borde ta i, annars kanske det är bortkastad tid? När jag kom igång i våras efter höstens alla sjuktillfällen tog jag det ofta väldigt lugnt, tänkte att jag först skulle få in vanan att träna och sedan börja ta i lite mera. Problemet är bara att det är så himla skönt att träna lugn träning. Ingen blodsmak, inga ”aldrig mera” tankar och ingen sliten kropp efteråt. För att bli bättre måste jag kanske börja plåga mig lite mera?

Hur som helst blev jag tillslut plågad igår. Löppasset började med ca 15 min uppvärmning följt av 10 min löpskolning och några stegringslopp. Ännu en gång kommer jag på mig själv att jag aldrig värmer upp så här bra på egen hand. Min uppvärmning går alltid i ett för snabbt tempo eller blir alldeles för kort och löpskolning/stegringslopp har jag aldrig utfört när jag är ensam. Efter uppvärmningen påbörjar vi våra 6 km längs med Djurgårdsbrunnskanalen. Efter ca 2 km förundras jag över att jag fortfarande känner mig ganska stark, tittar på Forerunnen och ser att löptempot nu går i 4:30 tempo d.v.s min tävlingsfart på 5km. Några minuter senare inser jag dock att 6 km kommer bli riktigt jobbigt innan det är över. De sista 2 km går på vilja men när jag kommit ”i mål” är jag ändå positivt överraskad. Jag ville aldrig lägga mig ner och dö som jag trodde innan passet. Medelpuls/maxpuls låg på 182/192 som kan jämföras med Blodomloppet där pulsen låg på 193/199. Jag förundras över att en fartsänkning på 10 sek/km kan göra så stor skillnad på medelpulsen! Jag fick mig även en tankeställare, kanske gör jag totalt fel som alltid startar 5 km lopp med första km som den snabbaste? Om jag startar med 4:40 tempo de tre första kilometrarna kanske jag skulle lyckas bli snabbare på ett 5 km-lopp genom att öka de två sista kilometrarna?

Löppasset gav mig i alla fall mersmak och nu funderar jag på att anmäla mig till Hässelbyloppet i höst, det vore kul att se vad jag klarar milen på för tid :-)

Egentligen  är det nog överflödigt att berätta men mina ben var VÄLDIGT trötta när jag skulle cykla hem från stan efter löpningen…..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...