De två första dagarna på min semester har jag gjort det jag tycker om minst och mest, inlines och orientering. Inte på samma dag, jag har börjat semestern slappt med ett pass per dag J

Förra sommaren testade jag inlines för första gången och insåg snart att det inte var något för feg-Emma. Så fort jag kom till en nerförsbacke fick jag panik. Ok att det gick att bromsa men inte tillräckligt mycket!

I år tänkte jag inte ens ta fram mina inlines, skippa dem helt och hållet med andra ord. Men så ångrade jag mig, kanske skulle jag göra ett försök till. Resultatet har blivit 3 pass hittills (det 3.e igår) men det känns redan bättre. Men jag ska erkänna att jag undviker backar och eftersom Gotland är så platt så trivs jag utmärkt här med andra ord J Jag hoppas att det blir bättre väder nästa vecka så att jag kan passa på att åka lite till.

Tillskillnad från inlines så gillade jag orientering redan första gången jag provade. Jag gillar att springa och när man orienterar så glömmer man dessutom tröttheten, kan det bli bättre? Dock är jag inte så bra på orientering. Jag borde verkligen ägna det mer tid, framförallt eftersom jag tycker det är kul! Men hur blir man bättre på att orientera? Läsa serietidningar medan man är ute och springer för att lära sig kartläsning, tvinga ut sin sambo på kartpromenader, genomföra minnesorienteringar eller bara orientera ofta?

Idag valde jag en för lätt bana så det blev inte så kul. Mestadels var det bara att följa stigar och vägar, jag klarade mig under 10min/km vilket bara har hänt en gång förrut… Aja jag får tänka på det som ett pass löpning med fartlek istället.

Sist vi orienterade på Gotland var det jättesvårt, jag blir fortfarande förvånad hur en bana med samma svårighetsgrad kan variera så tävling till tävling. Därför fegade jag idag och tog en lätt bana. På 3-dagars är det dags för en svårare bana igen (betyder röd i svårighetsgrad för mig), den som fortsätter läsa kommer få höra om mina klantiga missar då istället!

Äntligen har min semester börjat! Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns. De två sista veckorna på jobbet har varit allt annat än bra, det känns som jag inte gjort annat än att jobba och träningen har fått komma i andra hand. Jag beundrar verkligen dem som hinner jobba upp mot 50 timmar i veckan och ändå har energi över till t.ex träning. För mig tar det ca 1 timme enkel resa till jobbet och om jag jobbar 10 timmar + lunch betyder det att om jag åker hemifrån kl 7 så är jag hemma igen först kl 20. Då ska middag tillagas och ätas och vips så är det nästan sängdags för mig L

Som tur är jobbar jag för det mesta 40-timmars veckor och då hinner jag med min träning, tur nummer två är att jag har övertidsersättning J

Denna vecka har jag dock tagit cykeln till jobbet tre dagar så lite träning har jag fått. I våras köpte jag en landsvägcykel och oj vad jag gillar den! Helt plötsligt kan jag cykla till jobbet fortare än vad det tar att åka kommunalt. Är jag trött eller seg kan jag bara trampa på med behaglig ansträngning utan att det känns som om man står stilla. Det jag däremot upptäckt är att numera så har cykelpendlare börjat att ligga bakom mig på rulle. De säger inte till och man hör dem inte. Det mest irriterande är att jag är för snäll. Ofta när jag cyklar snorar jag rätt mycket, men när jag märker att någon ligger därbak vågar jag inte snora, tänk om det hamnar mitt i deras ansikte! Istället kanske jag borde skriva bak på tröjan ”varning för snor”. Undrar om någon vågar lägga sig därbak då?

Imorgon bär det av mot Gotland, hoppas det fina vädret håller i sig!

Förra året sprang jag Stockholm Halvmarathon (fd. St. Eriksloppet) och bestämde mig rätt omgående för att springa nästa år igen (d.v.s. i år). Tanken var såklart att jag skulle träna mycket mer och givetvis slå min tid vid nästa försök. Nu, snart ett år senare ska jag fortfarande springa loppet men ambitionen att slå fjolårets tid har reducerats till att jag är nöjd om jag lyckas tangera tiden.

När jag började träna för två år sedan var det framförallt löpningen jag gillade. Ambitionen var att springa mycket och sedan kunde jag ställa upp i korta multisporttävlingar för nöjets skull. Det blev såklart inte som jag ville. Att otränad utan träningsbakgrund (jag räknar inte min tid som hästägare 2001-2007 som träning, och volleybollträningen 1996-2001 har jag knappast någon nytta av) börja springa mycket går ofta rätt dåligt. 2007 fick jag ont i ryggen, ont i foten, ont i låret och tillslut även ett löparknä. Så till i år har jag lagt ner löparambitionerna och försökt satsa på att träna mer varierat. Tyvärr har det resulterat i att jag inte finner lika stor glädje i att springa längre eftersom jag känner mig sämre än förra året L Aldrig blir man riktigt nöjd!

Tillbaka till Stockholm Halvmarathon. För några veckor sedan gick jag även med i träningsgruppen inför Stockholm Halvmarathon. Detta är ett arrangemang som leds utav Rubin McRae och Kent Claesson, till sin hjälp har de massor av frivilliga träningsledare. Varje tisdag är det gemensam träning med utgång från Östermalms IP. Jag har varit med 2 gånger, första gången körde vi backintervaller och igår blev det fartlek. Jag lovar att det känns inspirerande att byta ut ”ensam-passet” till en träning där uppslutningen är ca 500-600 personer! Vi delar givetvis in oss i flera grupper men det blir ändå 50-70 pers/grupp. Perfekt för mig som vill hitta tillbaka till min löpglädje och dessutom tycker det är tråkigt att träna ensam!