och nu äter jag de smärtlindrande tabletterna som läkaren skrev ut. Hur kan man ha så ont nu när jag t.o.m kunde gå 1 km till bilen imorse? Om inte smärtan blir mkt bättre över natten måste jag vara hemma från jobbet imorgon också. Suck varför hjälper inte tabletterna mer än så här när jag äntligen tog dem?

Suck och stön på mig, varför slutar alltid mina försök att bli en bättre cyklist med att jag skadar mig?

Igår tvekade jag länge över om jag skulle ta en semesterdag idag eller inte. Kanske är det härliga vädret på väg bort och detta är sista chansen att njuta av det? Om jag skulle åka in till jobbet skulle jag hinna med en MTB-cykling med Emelie på Nickspåret vilket nästan övervägde till att åka till jobbet. Men så kom jag på att om jag skippar sovmorgon kan jag både cykla och ha en semesterdag :-) Min fokusering just nu är att träna teknisk cykling inför STAR. 

Allt gick enligt plan till en början, Emelie och jag möttes upp i Kista så att vi kunde starta med den lättaste halvan av Nickspåret. Det gick bra att cykla idag och jag kände mig ganska modig. Så kommer vi till en liten, liten backe med några rötter och en högersväng precis efter. Jag tvekar men bestämmer mig för att cykla, jag har klarat det förut. Men med knappt styrfart och alldeles för mycket framvikt så slår jag givetvis en volt över cykelstyret. Det gör bedrövligt ont i höften men annars känns det bra och jag tänker ”skönt att vurpan gick bra”. Sedan upptäcker vi att jag blöder från höften också tittar vi efter under cykelbyxorna – ingen vacker syn. En ca 4 cm reva som går djupt in i höften. Det blir mao en färd till akuten där jag fått stygn både inuti såret (muskeln och ngt mellanlager) och stygn på utsidan. Stelkramp och antibiotika var det också dags för. Vet inte riktigt hur jag lyckades få ett sådant elakt sår men jag misstänker järnröret som stod upp 1,5 dm på vänstersidan av stigen. Kanske slog jag emot den under luftfärden? Visserligen fanns det inget blod på järnröret men så hade det inte heller gått hål på cykelbyxorna. Tighta cykelbyxor är förresten bra över stora sår, jag fick beröm för att såret var så rent :-)

 

Så nu sitter jag i soffan och surar över uteblivna träningspass i veckan och mot totalförbudet att bada på 2-3 veckor = inget triathlon. Just nu har jag jäkligt ont om jag ska vara ärlig, att gå är en kraftansträngning. För att inte tala om vårt stora hinder i vardagsrummet = kajaken, den kommer jag knappt över utan får gå runt i stället. Ja givetvis har jag fått smärtlindring utskrivet men envis som är vill jag klara mig utan…..  Men när man är blåslagen kan det gå över fort. Läkaren säger att jag måste ta det lugnt 2-3 dagar och efter det kan jag låta smärtan reglera hur jag kan röra mig/träna.