Yes, äntligen gick det att springa utan smärta! Helt otroligt vad löpning efter 2,5 veckors uppehåll kan göra en lycklig. Nästan som ett barn på julafton :-) Nu sprang jag visserligen bara 2 km men det spelar mindre roll, huvudsaken var att det kändes bra! Klubbens duathlonintervaller blev aldrig riktigt av då vi bara var 3 stycken som dök upp och att låta Krille vakta cyklar 1 timme för oss tre kändes inte riktigt rätt. Men lite löpning blev det iaf!

Däremot så är flåset helt borta och cykla i skogen kan jag inte alls. Inte för att man slutar kunna cykla efter en vurpa men huvudet och modet kan helt försvinna och då är det kört så fort jag ser en hal rot. Stackars Anders, vet inte riktigt hur det ska gå för mig på STAR :-(

Nästan det roligaste med att kunna springa är att jag kan springa orientering till helgen, båda dagarna dessutom :-)