Igår kände jag mig stark och motiverad, löpningen kändes bra och prestationsångesten inför halvmaran var nästan borta. Idag totalvände allt!

Precis enligt plan tog jag racern till jobbet, det regnade ute men det ignorerade jag. Benen kändes faktiskt lite stumma men så hade jag motvind också :-) Men så kom Huvudsta Alle, en lång härlig nerförsbacke och cyklisterna har en egen bana medan fotgängarna har sin sida. Jag rullade på och plötsligt går en tjej rakt ut i cykelbanan, jag hinner veja inte mer. Hinner inte varna henne eller bromsa utan veja till höger och enligt plan veja tillbaka till cykelbanan. Tjejen upptäcker mig och vejar också till höger, jag vejar ännu mer till höger i panik och pang! Cykeln far rakt in i ett träd, min kropp är tack och lov lite vänster om trädet så jag får en smäll på högra kroppen av trädet och fortsätter sedan framåt. Först gör det ont överallt och jag blir livrädd, vågar inte tänka mig vilken fart jag hade nerför. Människor kommer fram och rädd + chockad som jag är vädjar jag: snälla lämna mig inte här! Precis som de hade tänkt det :-) Tack vare de snälla människorna som hjälper mig hamnar jag tillslut på akuten. Jag verkar dock ha haft änglavakt, blåslagen på högra knät, foten, axeln och en stukad handled har jag klarat mig undan med. Tillräckligt för att förstöra min träning en tid framöver och bära flyttkartonger till helgen kan jag glömma men jag är hel!

Tänk om jag hade följt med cykeln in i trädet, hade min nacke och ryggrad mött samma öde som cykeln då? Ramen på racern är nämligen helt av på mitten....