Äntligen har jag genomfört ett träningspass igen! Eller det beror på hur man ser det, jag sprang 3,3 km så det är väl gränsfall till att kallas ett träningspass. Men när man varit i total stillhet träningsmässigt i 10 dagar så känns faktiskt 3,3 km som ett träningspass.

I fredags var jag ganksa deppig, jag hade testat några löpsteg för att hinna med bussen på morgonen och knät gjorde ont direkt. Jag såg framför mig minst en veckas vila till. Men precis som Pernilla sa att en kompis sagt till henne "ge det 10 dagar" så kändes allt mycket bättre när jag vaknade i morse (11:e dagen sedan olyckan). Knät kändes ingenting i trappan ner till köket, jag kunde sova på högra sidan inatt (eftersom det är min sovsida har jag verkligen saknat det sedan cykelkraschen) och handleden kunde jag röra mycket mer idag utan att de välbekanta ilningarna spred sig upp till armbågen.

Både laddad och nervös begav jag mig till spåret lite senare på dagen. Planen var en testjogg på 2km men det blev lite längre. Knät kändes lite och jag var tvungen att ta det försiktigt och långsamt nerför men utöver det så kändes knät varken sämre eller bättre av joggen. Däremot gjorde min fot ont ganska omgående, tror den fick sig en stukning i kraschen för det är framförallt när spåret lutade eller i nerförsbackar som det gjorde ont. På något sätt känns det dock mindre farligt att ha ont i en fot än i ett knä men där kanske jag har fel?

Nu är iallafall planen att springa 2 ggr denna vecka och sedan ta en orientering till helgen. Mina träningstimmar som låg mellan 7-8 h/vecka förrut kommer att minska drastiskt - skulle jag springa 7-8 h i veckan skulle jag gå sönder omgående. O andra sidan fortsätter handleden att kännas bättre och bättre kanske jag testar MTBn till nästa helg :-)