Om dryga veckan är det dags för Stockholm Halvmarathon. Jag har inte tänkt så mycket på loppet under sommaren och har inte heller prioriterat loppet. Det har t.ex blivit väldigt få löppass på plan asfalt, multipass och orientering har varit mycket roligare att träna :-)

Men nu är det dock snart dags och redan idag har min ångest startat. Löpningen hem från Kista idag kändes bra, jag tyckte jag låg på i ett helt ok tempo men sedan tittade jag på Forerunnern och insåg hur fel jag hade. Jag lyckades förvisso öka tempot men jag sprang ju bara dryga 7 km, min förhoppning är att kunna öka tempot ytterligare och dessutom hålla det i 21 km om en vecka och när jag tänker på det får jag ångest -riktig ordentlig prestationsångest. Varför? Vem bryr sig om jag springer halvmaran på 1.45 eller 1.55? Vem bryr sig om jag slår förra årets tid på knappa 1:50 eller ej? Själv bryr jag mig alldeles för mycket, jag vill verkligen inte springa långsammare än förra året för jag känner mig mycket starkare i år!

Förra året låg jag hemma i soffan och tyckte synd om mig själv hela förmiddagen inför loppet. Jag skulle iväg och genomföra en tävling i löpning som är det jag gillar mest och istället för att se fram emot den så mådde jag dåligt av mina egna uppsatta mål. Väldigt korkat, inte konstigt att jag inte vill springa Lidingöloppet i år! Om jag kan förmå mig att sänka min egen press kanske jag skulle starta fler löptävlingar vilket skulle vara bra för min träning tror jag!!!

Imorgon är det tack och lov dags för orientering och även om jag kan vara missnöjd efteråt känner jag aldrig någon press innan. I orientering får det bli som det blir, man springer fort där det är stigar och tar det lugnt när det blir svårare orientering. Inte heller går det att sätta upp ett tidsmål = ingen press = ingen ångest! Kanske är det därför jag gillar orientering så mycket, vem vet?

/Ångest- Emma

 

teddy

31 augusti 2008 18:35

Ohh jag önskar dig lycka till på halv maran.
Vad duktig du är som sak springa den.
Jag nöjde mig med blodomloppet i år.
Håller tummarna för dig :)

http://www.caitlin.blogg.se

 

Magda

2 september 2008 09:58

hej, hittade till din blogg idag, kul! känner igen mig... vem bryr sig egentligen om hur man presterar... troligen ingen förutom en själv :-) kan ibland undra varför man utsätter sig, men det är ju så skönt när man ror såna där saker iland! lycka till /m

http://magdagad.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...