Om dryga veckan är det dags för Stockholm Halvmarathon. Jag har inte tänkt så mycket på loppet under sommaren och har inte heller prioriterat loppet. Det har t.ex blivit väldigt få löppass på plan asfalt, multipass och orientering har varit mycket roligare att träna :-)

Men nu är det dock snart dags och redan idag har min ångest startat. Löpningen hem från Kista idag kändes bra, jag tyckte jag låg på i ett helt ok tempo men sedan tittade jag på Forerunnern och insåg hur fel jag hade. Jag lyckades förvisso öka tempot men jag sprang ju bara dryga 7 km, min förhoppning är att kunna öka tempot ytterligare och dessutom hålla det i 21 km om en vecka och när jag tänker på det får jag ångest -riktig ordentlig prestationsångest. Varför? Vem bryr sig om jag springer halvmaran på 1.45 eller 1.55? Vem bryr sig om jag slår förra årets tid på knappa 1:50 eller ej? Själv bryr jag mig alldeles för mycket, jag vill verkligen inte springa långsammare än förra året för jag känner mig mycket starkare i år!

Förra året låg jag hemma i soffan och tyckte synd om mig själv hela förmiddagen inför loppet. Jag skulle iväg och genomföra en tävling i löpning som är det jag gillar mest och istället för att se fram emot den så mådde jag dåligt av mina egna uppsatta mål. Väldigt korkat, inte konstigt att jag inte vill springa Lidingöloppet i år! Om jag kan förmå mig att sänka min egen press kanske jag skulle starta fler löptävlingar vilket skulle vara bra för min träning tror jag!!!

Imorgon är det tack och lov dags för orientering och även om jag kan vara missnöjd efteråt känner jag aldrig någon press innan. I orientering får det bli som det blir, man springer fort där det är stigar och tar det lugnt när det blir svårare orientering. Inte heller går det att sätta upp ett tidsmål = ingen press = ingen ångest! Kanske är det därför jag gillar orientering så mycket, vem vet?

/Ångest- Emma