Idag fick jag äntligen orientera igen, det har jag längtat efter enda sedan jag kraschade med cykeln. Jag, Markus och hans lillebror åkte ner till Tungelsta för att få springa en varsin öppen klass, ingen av oss tyckte det var värt besväret så här efteråt.....

Min bana var riktigt svår men inte för svår - jag ska kunna behärska den. Men redan mot kontroll 2 gick jag helt fel med kompassriktningen och det blev en stor omväg som följd. Sedan till kontroll 5 gjorde jag det klassiska felet nämnligen kontrakurs. Helt vilse kände jag mig ett tag innan jag tillslut 1) kom på mitt misstag och 2) visste var jag var på kartan igen. När jag började med hästhoppning som liten sa alltid mamma att jag tvungen att begå alla misstag innan det skulle börja gå bra. Kanske är det samma sak med orientering, jag kan inte förvänta mig att det ska gå bra jämt förrän jag har gått igenom alla misstag man kan göra. Undrar hur många det finns?

Nu har jag iaf gjort 2 misstag på en och samma dag, för egentligen ska jag vara diskad (om nu någon bryr sig på en öppen bana). Jag orienterade via ett stort gult fält och missade helt att det var rödmarkerat, det var som om jag inte såg de röda strecken precis som att jag missade ett par snitlsade röda stigar på kartan. Efteråt är det självklart att det var förbjudet område men väl på plats så såg jag det inte. Resultatet idag var långsamma 67 min på 3,9 km så det var verkligen inget att skryta med. De senaste gångerna har jag ju legat ner mot 10min/km så detta var verkligen ingen bra dag!

I övrigt har jag upptäckt hur mycket man använder en handled på en orienteringsbana. Det blev verkligen mycket svårare att ta sig upp och nerför branter när man inte kan ta stöd med höger hand....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har drömt många underbara drömmar om att börja springa igen efter förlossningen. I alla drömmar har löpningen känts väldigt bra och lätt. Verkligheten är dock väldigt annorlunda. I tre veckor har jag joggat 3-4 gånger/vecka men fortfarande får ja...

Igår fyllde Julia 8 veckor så idag tyckte jag att det äntligen var dags.  Jag har väntat länge, senast jag sprang ett pass var i slutet av min semester…. Jag njöt, finns det någon bättre frihetskänsla än att få springa? De första minuterna kän...

De senaste två veckorna har jag haft lite svårt att motivera mig emellanåt. En hyggligform känns väldigt avlägsen, jag saknar löpningen och ibland är jag helt enkeltför trött för att egentligen träna. Underbara lilla Julia suger energi från migäven o...

I söndags genomförde jag mitt första utomhuspass sedan förlossningen. Promenad uppför Hagatoppen 5 ggr. Jag promenerade både uppföroch nerför men ändå blev det fruktansvärt jobbigt. Jag har glömt hur jobbigtdet kan vara att träna och inte blir det ...

Årets första träningspass blev lite intervaller på crosstrainern i dryga 30 min. Att passetblev så ”långt” som 30min innebär att det först nu börjar kännas som riktigträning, härligt! Har ingen aning om hur orken egentligen ligger till me...