Igår efter jobbet fick jag sällskap med Linda till simhallen där vi skulle träna vattenlöpning. Jag har testat en gång förrut och jag tyckte det var svårt att bli trött såvida jag inte körde intervaller. Linda instruerade mig till att göra på ett nytt sätt, röra benen mer som crawlsparkar än som löpsteg och detta blev jobbigt redan utan intervaller. Men med ett tomt vätskebälte som flytkraft så lyckades jag hålla mig ovanför ytan och genomföra intervallerna, kul och jobbigt blev resultatet.

Som paus i löpningsintervallerna skulle jag försöka lära Linda lite crawlteknik - jag som inte har crawlat sedan i våras och dessutom är värdelös på det :-)

Sist jag crawlade gick det riktigt dåligt! Jag var långsam och blev flåsig för ingenting. Igår crawlade jag en bassänglängd och helt plötsligt kom jag på varför jag simmade rätt mycket förra vintern. Det var så härligt att känna sig tyngdlös i vattnet men tyvärr så kom smärtan i handen rätt fort så det blev bara en längd. Varför vill man alltid göra det som man inte klarar av för tillfället? Undrar om jag snart kommer att tröttna på löpningen och bara vilja cykla, det vore något nytt i så fall!

I övrigt har jag verkligen min nyttiga vecka, efter simningen blev det en Pan Pizza med extra ost, mmmmm.

Ja, det är vad jag är! Ikväll var jag med på den gemensamma klubbträningen, löpskolning och intervaller stod på schemat och min förhoppning var att kunna delta på uppvärmning och ev. lite löpskolning. Men allt gick över förväntan - jag kunde delta på hela passet!!!!!

Min fot kändes av vid inbromsningar men full acceleration och full fart var inget problem. Vid uppvärmningen då inte underlaget var plant och i kurvurna på löparbanan kändes den också av men ingen större smärta. Det var så härligt att kunna träna ett helt pass och dessutom bli trött. Säger jag nu jag, mitt under intervallerna funderarde jag på att skippa detta med intervaller för all framtid....

Men trots alla bra vibbar med att kunna träna igen och inte ha ont så är det frustration över att inte ha haft med mig forerunnern som stör mig. Vi körde stegintervaller 100m - 200m- 400m - 1km - 1km - 400m -200m - 100m. Jag skippade ena 400ingen men var annars med på allt. Men jag har ju ingen aning om jag gjorde ett bra pass eller ej, vet varken tider eller puls. Jag menar jag tog ut mig och blev trött men jag vill ju ha ett kvitto på om det var bra fart eller ej. Gick 1km-intervallerna på 4.30 eller 5 min, borde jag ha blivit så trött? Suck på mig som inte bara kan vara nöjd med att det var en superträning och att det blev jobbigt!!

När jag kom hem orkade jag inte laga middag utan avslutade kvällen med rostade mackor med skinka, mozzarella och avokado på, mums :-)

Idag gjorde knät lite ondare igen trots att jag inte stördes så mycket av det på gårdagens jogg :-( Men jag tror inte det är någon fara så planen att delta på klubben löpskolningspass imorgon kvarstår. Att träningen dessutom är belägen 100m från mitt jobb gör ju livet helt klart lite enklare :-)

Idag hade jag tänkt att åka med Markus till simhallen men när handled och axel gjorde ont efter att ha tömt diskmaskinen så insåg jag att det var lönlöst. Ösla en massa tid på att åka dit och sedan bara plaska runt lite hade jag ingen lust med. Sedan måste jag erkänna att vetskapen om att jag måste raka benen innan jag beger mig till simhallen gjorde motståndet ännu starkare :-)  Nu blir det raka benen i lugn och ro istället inför onsdagen då jag ska till simhall och testa lite vattenlöpning. Jag har testat vattenlöpning en gång förrut men fick inte alls till det, denna gång ska jag få hjälp och tips och trevligt sällskap så det lär gå lite enklare då!

Så istället för simhallen har jag försökt få till våra panelgardiner och det var enklare sagt än gjort. Skruvarna som ska användas med sexkantsnyckel är typ 4 mm långa så det är ett riktigt pillergöra. De som känner mig anar nog att jag ångrar simhallsbeslutet.....

Äntligen har jag genomfört ett träningspass igen! Eller det beror på hur man ser det, jag sprang 3,3 km så det är väl gränsfall till att kallas ett träningspass. Men när man varit i total stillhet träningsmässigt i 10 dagar så känns faktiskt 3,3 km som ett träningspass.

I fredags var jag ganksa deppig, jag hade testat några löpsteg för att hinna med bussen på morgonen och knät gjorde ont direkt. Jag såg framför mig minst en veckas vila till. Men precis som Pernilla sa att en kompis sagt till henne "ge det 10 dagar" så kändes allt mycket bättre när jag vaknade i morse (11:e dagen sedan olyckan). Knät kändes ingenting i trappan ner till köket, jag kunde sova på högra sidan inatt (eftersom det är min sovsida har jag verkligen saknat det sedan cykelkraschen) och handleden kunde jag röra mycket mer idag utan att de välbekanta ilningarna spred sig upp till armbågen.

Både laddad och nervös begav jag mig till spåret lite senare på dagen. Planen var en testjogg på 2km men det blev lite längre. Knät kändes lite och jag var tvungen att ta det försiktigt och långsamt nerför men utöver det så kändes knät varken sämre eller bättre av joggen. Däremot gjorde min fot ont ganska omgående, tror den fick sig en stukning i kraschen för det är framförallt när spåret lutade eller i nerförsbackar som det gjorde ont. På något sätt känns det dock mindre farligt att ha ont i en fot än i ett knä men där kanske jag har fel?

Nu är iallafall planen att springa 2 ggr denna vecka och sedan ta en orientering till helgen. Mina träningstimmar som låg mellan 7-8 h/vecka förrut kommer att minska drastiskt - skulle jag springa 7-8 h i veckan skulle jag gå sönder omgående. O andra sidan fortsätter handleden att kännas bättre och bättre kanske jag testar MTBn till nästa helg :-)

Nu har det gått 8 dagar sedan jag tränade sist och nu har jag verkligen börjat få träningsabstinens. Har jag tur kanske det blir en eller två joggturer i helgen men det är allt annat än säkert.

Min handled blev sämre igen efter helgens flyttande (troligen lite överansträngd) men för säkerhets skull ägnade jag min flyttlediga tisdag åt att besöka läkare och röntgenavdelning. I onödan kanske kan tyckas men jag tror jag behövde veta, innan beskedet att det inte fanns någon fraktur så gjorde det inte bara ont utan jag blev orolig av smärtan. Nu vet jag att smärtan inte är farlig och att den kommer att gå över och då känns det mindre. Psykologiskt – ja självklart :-)

Mitt knä däremot har stadigt känns bättre för varje dag. Idag känner jag inte av det på plant underlag men så fort jag går i trappor så gör det fortfarande ont. Jag har lovat mig själv att jag inte ska börja springa förrän smärtan försvunnit i trapporna men jag vet inte om jag kommer att klara av att hålla det löftet. Kanske testar jag en jogg i helgen, dvs. tar en kort löprunda i långsamt tempo och avslutar efter max 2 km även om det känns super. Svårt att hålla men jag tror inte på att träna med smärta, har jag ont måste jag lyssna på kroppen och försöka bli bra innan det är träningsdags!

Tyvärr har vi fortfarande massor med tråkiga flyttaktiviteter att ta tag i: städa ur gamla lägenheten, packa upp kartonger, åka till Ikea, handla gardiner…. Kan det bli tråkigare? Jag vill bara att allt ska bli klart och att jag ska bli hel så jag kan ägna min lediga tid åt att träna!!! Speciellt vill jag orientera men det borde fungera redan till nästa helg. Är jag bra i knäet tar jag en lagom svår bana och har jag ont tar jag och går en svårare bana. Hoppas nu bara att det finns någon tävling nästa helg också för jag måste träna OL eftersom jag ev. ska starta 25-manna i oktober!

Och nej, jag har inte fått Internet hemma ännu men skriver hemma och infogar på jobbet. Då blir både jag och arbetsgivaren nöjda :-)

Känns verkligen tråkigt att starta en blogg och sedan vara utan internet!! Hemma har jag fortfarande inget internet och här på jobbet måste jag jobba!

Ska försöka återkomma till helgen....

Packa, packa, packa det har gjort hela dagen + en sväng till Ikea och packa upp lite också. Mycket kartonger blir det, många fler än vad man tänkt sig.

Tack för alla uppmuntrande kommentarer till onsdagens inlägg, det är verkligen otroligt att jag klarat mig så bra! Ett tag på akuten låg jag och grät över att missa Stockholm halvmarathon och ev. multisporttävlingar i oktober men efter att chocken lagt sig och jag insåg hur illa det kunde ha gått så är jag bara glad! Min handled gjorde riktigt ont i onsdags men den är redan bättre, jag slipper t.ex skriva pekfingervalsen med vänsterhanden nu :-) Axlen och armen gör fortfarande ont men det är inte så konstigt, likaså med knät och foten. Just nu tippar jag att jag kan jogga/springa till nästa helg igen medan cykling och paddling (pga av handled och axeln) kan dröja betydligt längre, det är bara att vänta och se.

Har ni någonsin stukat, fått spricka eller brutit handleden? Det är iaf en rätt komisk situation. I onsdags fick jag vänta med att duscha till Markus kommit hem, jag kunde varken få på eller av tröjan själv och torka mig efter duschen hade inte heller gått så bra. I torsdags fick en kollega hjälpa mig att skära upp min mat vid lunchen och sedan finns det massor av saker som blir konstiga med vänsterhanden, t.ex borsta tänderna, sätta upp en tofs i håret, torka sig vid toalettbesök..... Som tur är är jag inte lika handikappad längre! Men visst Markus har fått bära alla kartonger idag och monterat ihop byråar från Ikea, jag har varit hantlangare och ibland burit något lätt med vänsterhanden. Känslan att inte kunna hjälpa till är alltid lika frustrerande!!

Nu blir det nog tyst från mig under helgen för nu ska det flyttas!!

Igår kände jag mig stark och motiverad, löpningen kändes bra och prestationsångesten inför halvmaran var nästan borta. Idag totalvände allt!

Precis enligt plan tog jag racern till jobbet, det regnade ute men det ignorerade jag. Benen kändes faktiskt lite stumma men så hade jag motvind också :-) Men så kom Huvudsta Alle, en lång härlig nerförsbacke och cyklisterna har en egen bana medan fotgängarna har sin sida. Jag rullade på och plötsligt går en tjej rakt ut i cykelbanan, jag hinner veja inte mer. Hinner inte varna henne eller bromsa utan veja till höger och enligt plan veja tillbaka till cykelbanan. Tjejen upptäcker mig och vejar också till höger, jag vejar ännu mer till höger i panik och pang! Cykeln far rakt in i ett träd, min kropp är tack och lov lite vänster om trädet så jag får en smäll på högra kroppen av trädet och fortsätter sedan framåt. Först gör det ont överallt och jag blir livrädd, vågar inte tänka mig vilken fart jag hade nerför. Människor kommer fram och rädd + chockad som jag är vädjar jag: snälla lämna mig inte här! Precis som de hade tänkt det :-) Tack vare de snälla människorna som hjälper mig hamnar jag tillslut på akuten. Jag verkar dock ha haft änglavakt, blåslagen på högra knät, foten, axeln och en stukad handled har jag klarat mig undan med. Tillräckligt för att förstöra min träning en tid framöver och bära flyttkartonger till helgen kan jag glömma men jag är hel!

Tänk om jag hade följt med cykeln in i trädet, hade min nacke och ryggrad mött samma öde som cykeln då? Ramen på racern är nämligen helt av på mitten....