Jag glömmer ibland bort hur sjukt kul orientering är! Det bästa är också att denna sport kan jag hålla på med ända tills jag inte orkar gå längre, det finns hur många gubbor och gummor som helst ute i skogen.

Denna vår har jag knappt orienterat över huvud taget, när höften väl blev ok att springa med igen så var i stort sett alla orienteringstävlingar över i Stockholmstrakten. Men igår åkte vi till Hellasgården för att delta på etapp 3 av 3-kvällars, det blev Ö6 för mig och dagen till ära skulle en omotiverad Jenny skugga mig. Dagens stora bom kom till kontroll nr 2, hade jag varit själv hade jag tagit ett säkert vägväl på stig men eftersom Jenny var med och jag skulle träna så blev det vägvalet rakt på. Självfallet kommer jag helt snett men Jenny hjälper mig att berätta var jag är men det blev nog flera minuter bom ändå. Resten av banan flyter på bra med 2 mindre bommar och det är helt underbart kul!

I morgon åker vi till Gotland och jag ska få orientera 2 dagar i helgen, längtar redan!

Nedan kommer lite utklipp från STAR, jag har tydligen blivit en linslus som lyckades fastna på bild så många gånger   

…och utebliven bloggning. Ja det verkar vara fallet för mig. Sommarvärmen innebär sena kvällar (eftersom det är så fantastiskt ute) = ingen ork kvar till blogg och löpning i denna värme är bland det värsta jag vet.

Förra helgen firade vi midsommar på Björns släkts landställe. Det var en helt underbar helg med sol, bad, mycket paddling, cykling och lite löpning. Det enda mörka molnet var att jag tog helt slut på lördagens cykeltur och dessutom fick ont i höger vad. Vet inte riktigt vad min vad håller på med den har ju krånglat lite till och från ett tag nu. Måste nog ta tag i att börja göra tåhävningar….

Under veckordagarna har vi varit på paddelkurs, cyklat MTB på Fornstigen mm och dagarna har bara försvunnit. På paddelkursen fick jag skämmas när jag lyckades bada vid både i och urstigning av Phytonen som jag provade. Att paddla den gick ok men i och ur var en annan sak   . Jag har även försökt lära mig att komma upp i TTn från vattnet vilket har resulterat i blåa fina märken på hela mina ben. Jag kan ta mig upp nu, men inte på ett bra sätt. Jag sätter mig gränsle bakom sittbrunnen och det rekommenderas inte för kajaken, man känner att den sviktar av min tyngd = inte så bra.

Denna helg som bjudit på rekordvärme har varit bra men har också inneburit rekordlite träning. 2 timmars cykling är allt jag gjort och då kände jag mig dessutom svag (låg på Markus rulle hela passet). Vad har hänt med min cykelform???

Roliga saker som hänt är däremot att jag blivit anmäld till C2 Oslo. En rolig tävling för 4mannalag. Så nu har jag 2 stora tävlingar att se fram emot i somma; C2 Oslo och Polar Adventure Race! Hoppas att min form också kommer tillbaka lagom till tävlingarna...

…mot mörkare tider. Jag kan inte förstå att vi redan har passerat den ljusaste dagen, i mitt huvud har ju inte ens sommaren startat ännu!

Men igår fick vi till rejält med sommarkänsla. Först jobb såklart men därefter kom Helena och Micke hem till oss och vi tog en MTB-tur innan vi avslutade kvällen med grillning. Helena/Micke hade önskat en MTB med teknisk cykling också hade de tagit ut mig till guide, hur tänkte de då? Men jag fick godkänt och t.o.m jag tyckte det var kul att cykla trots att vi bl.a passerade Löttningekullen 2 gånger.

Imorse gick träningen desto sämre. Markus som skulle tidigt till jobbet släppte av mig och cykeln vid Norrviken där jag mötte upp Micke för lite paddling. Paddlingen gick bra men sedan när jag skulle cykla vidare till jobbet kom jag på att cykelskorna och hjälmen låg kvar i bilen. Suck!! Cykling i platta vanliga skor på SPD-pedaler och utan hjälm är inget jag ville ägna mig åt så det fick bli pendeltåget till jobbet. Jag hatar att missa planerad träning men mest sur är jag nog på att missa cykling i solsken! Det är så sällan vädret är så här underbart och då vill jag inte ägna resan till jobbet på Pendeltåg/T-banan. Bättre lycka nästa gång.

När ska jag se ut att vara äldre än 20 år? Idag var det dags igen - visa leg på systemet....

Men är jag nöjd? Det är den stora frågan…

Soloklassen på STAR i lördags var en tuff utmaning för mig. Inte bara skulle jag paddla kajak på tävling för första gången, jag skulle också sköta kartan hela tävlingen samt genomföra min andra långa tävling någonsin. Första gången jag startade lång klass var för snart 2 år sedan. Sammanfattningsvis är jag nöjd med att jag genomförde tävlingen men besviken på att min kropp inte klarar ett högre tempo, framförallt på löpningen. För de som orkar läsa kommer lite sträckanalyser nedan.

90 min Rogaining

Här skulle man ta så många kontroller som möjligt på 90min. Sträcktiden blev den tid man var ute på banan + straffminuter för de kontroller man inte tagit. Jag hade samma plan som Pernilla och Jeanette i duoklassen vilket gjorde att jag tog rygg på dem vid starten. De börjar i ett HÖGT tempo och jag undrar om det verkligen kommer att gå att hänga dem. Första kontroller var lite klurig så min enda tanke var att jag inte fick släppa innan den! Jag tappar lite på dem emellanåt men tar ikapp när Jeanette måste navigera, så jag fick en bra start på loppet där jag slapp orientera (men jag var med på kartan) men jag fick slita rejält! Om Jeanette inte varit förkyld hade det nog varit kört för mig :-) De sista två kontrollerna tar jag från kajaken och här finns det mycket att öva. T.ex att ta det lugnt ner i kajaken i tävlingsstressen (jag var nära att bada) samt öva på kontrolltagning. Det känns som om flera minuter gick åt vid den första kontrollen. Jag stämplade in efter ca 75 min och fick en välbehövlig 30 min vila inför omstarten.

Slottsprinten, 2km

Vad kände med mina ben? Trycket var borta och jag stämplade in bland de sista.

MTB-O+snitlad MTB

MTB-O är det jag kan absolut sämst. Dessutom fanns det en snitslad teknisk cykling mitt i som tog mig ca 1 timme. Denna sträcka var seg, mina ben var sega, motivationen var dålig och minsta lilla obehag gjorde att jag hoppade av cykeln istället för att försöka cykla. Inte heller hade jag någon att hänga eller ligga på rulle. Bra erfarenhet men ganska tråkigt att hamna i ingenmansland.

Parallellsträcka

Här fick jag välja mellan att cykla 8 km kuperat eller springa 3km OL. Jag valde att springa men jag tvekar över om det var rätt val. Jag klarade knappt av att springa. Tillslut hittade jag en lunk som mina ben klarade av men jag var tvungen att gå när det lutade uppför. Vid ett tillfälle genade jag genom skogen (passade på att gå lite mera) men insåg att min navigering var för dålig för att gena = jag fick springa runt på stigarna.

Äventyrslöpning

Mer OL med mina sega ben. Jag börjar dock komma igång lite bättre, tar några klunkar gel och det hjälper. En kontroll bestod av att klättra upp på en sten med hjälp av ett rep. Duoklassen kunde hjälpa varandra genom att knuffa. Jag försöker klättra men det går inte, kroppen är helt slut och så även armarna. ”Det finns ett alternativ för soloklassen”. Jo tjena, världens minsta lilla grotta att krypa igenom. Kanske var det utmattningen som gjorde det men jag kunde inte ens tänka mig att krypa igenom den lilla grottan. Efter några till klätterförsök börjar jag trött och förtvivlad att gråta när jag inser jag att min tävling tar slut här. Jag kan inte stämpla någon av kontrollerna! Har jag slitit och kämpat flera timmar helt förgäves!? Funktionärerna på plats tar beslutet att knuffa upp mig så att jag kan stämpla och jag fortsätter tävlingen. Benen tar mig framåt resten av löpningen trots att jag är så tokslut, vet inte hur det gick till.

Paddling, 7,5 km

Andra paddlingen går bättre. Första halvan är seg och jag vilar t.o.m från paddeltag vid 2 tillfällen. Vid andra halvan blir jag piggare, jag känner mig avslappnad och flytet i paddlingen kommer tillbaka. På slutet fastnar mitt roder uppåt efter en tur in i vassen, då jag precis ska paddla genom en slingrig å. Tack och lov möter jag Per på ån som knuffar ned mitt roder och jag kan återigen styra, tack Per!

Målgång

Jag är trött men lycklig att vara i mål. Dock så vet jag inte om jag blir diskad eller inte pga ”knuffen” på äventyrslöpningen. Beslutet blir tillslut att ge mig 10 min strafftid (samma straff som man kunde valt att ta vid ett tidigare äventyrsmoment på banan). Jag har marginalerna på min sida, 6 min ledning efter rogainingen och 5 min (som jag fick på paddlingen) räcker för seger i soloklassen :-) Men vi var bara två stycken så bedriften är inte stor. Att jag är ca 30 min efter segrarna (Nillan + en förkyld Jeanette) i duoklassen (35 inkl. rogainingen och 45 min inkl. strafftiden) är också lite mer än jag velat. Frågan är dock hur mycket av tiden jag tappar på att jag är svagare och mycket jag tappar på att jag inte är orienterare?

Bild nedan från första paddlingen

Min andra seger i helgen kom på söndagen. Jag kunde inte motstå att följa med Markus och Andreas på MTB-O söder om stan. Det var riktigt svårt på en plottrig 1:15000 dels karta. Vi var bara 2 fullföljande här också så jag vann ändå :-) Jag cyklade 19 km på hela 1 h 50min!!! - ett väldigt lugnt återhämtningspass mao. Idag har jag låtit min kropp vila – det behövde den!

Oj oj oj, jag måste paddla kajak på lördag! Holgers fot är inte tillräckligt bra för att tävla och efter lite letande efter ny tävlingspartner så blir det tillslut soloklass för mig. Nervös är jag redan - jag har inte ens blivit middagshungrig ännu.

Det stora bekymret är styrningen med nya rodret på kajaken. Tydligen behöver jag borra hål i rodret och fästa en gummisnodd så att rodret är vertikalt i vattnet i stället för att flyta upp och lägga sig mer horisontellt. Kanske hinner vi fixa imorgon men i värsta fall får jag paddla med rodret som det är.

Soloklassen var faktiskt min ursprungsplan med STAR ända tills jag fegade ur och tyckte att jag inte kunde hantera kajaken tillräckligt bra. Men nu har jag inget att välja på så det får gå som det går. Troligen får jag t.o.m en tjej att tävla mot som också blivit av med sin tävlingspartner.

Idag har vi också fått se kartan för första sträckan som är en Rogaining. Den sträckan ser hur kul ut som helst! OM ni är ute i Rosersberg på lördag så kommer jag behöva alla hejaropp jag kan få!!! Håll tummarna att jag kommer runt hela banan!

På lördag är det dags för STAR, http://star.stockholmmultisport.se/ och idag körde jag mina sista träningspass inför tävlingen. Vila 2 dagar innan tävling har verkligen blivit en regel för mig. Någon gång har jag vilat ännu fler dagar men då har inte kroppen alls fattat att den ska anstränga sig på tävlingen så 2 dagar har känts lagom.

"I fall om att" så paddlade jag kajak i morse med skor på. Tänk om det blir start i solo-klassen då måste jag iaf ha provat kajaken med skor på. Det var dessutom andra passet i kajaken sedan vi fått släproder monterat. Första passet körde jag i min kajak och började faktist tillslut gråta - det fungerad inte alls. När jag kom tillbaka till bryggan var rodret helt snett så jag måste ha kommit åt det vi iläggningen eller liknande. Idag satte jag mig i Markus kajak och där var rodret inte snett men att säga att det kändes bra skulle vara helt fel. Jag kan inte styra mig rakt! Vet inte varför men det känns jättesvårt att styra med släprodret, ska det vara så? Att paddla kajak har plötsligt blivit tråkigt :-(

…är alltid lika konstig. Helt plötsligt ska jag inte sträva efter en massa träningspass utan försöka ta det lite lugnt. Veckan ser ut som den brukar d.v.s något enstaka pass av varje gren och inga långa pass. I helgen var uppladdningen däremot att träna ihop mig med Holger. Vi körde MTB+paddling på lördagen och löpning, paddling+ MTB på söndagen. På söndagen testade vi även draglina till löpningen och MTBn. Paddlingen känns som vår stora akilleshäl och det blir tillslut jag som ska försöka styra oss så rakt som möjligt. Det kommer bli spännande om vi dessutom ska in i ån som finns vid Rosersberg. Holger får väl paddla och jag agera roder J

Men så idag kom ett mail från Holger – han har fått ont i en fot efter helgens träning. Han låter dock hoppfull, den var värre igår och bättre idag. Så jag får vänta och se, i värsta fall kan jag ju starta solo-klassen även om jag mycket hellre kör duoklass. Det jag däremot inte vill göra är att starta duo med någon som är halvskadad. Att avbryta tävlingen Kolmården räckte för i år – det var så himla tråkigt!!!

Min egen form känns bra! Idag sprang jag från mitt jobb till Markus jobb och det kändes bara härligt att få springa, inte alls några tunga sega ben utan jag hittade ett flyt på en gång. Jag misstänker också att jag är ensam i multisportsverige av att faktiskt njuta av platta, långa raksträckor på asfalt. För mig blir det nästan som att komma i in i lite trans :-)

Det är tiden jag ska slå nästa gång jag springer ett 10 km lopp. Och eftersom jag också har slutat att jämföra mig andra så jag kan jag också helt öppet skriva att jag är grymt nöjd med den tiden! Jag tror inte heller jag kunde ha sprungit fortare igår. Min medelpuls landade på 193 dvs ca 94% av maxpuls och jag tror inte den kan pressas upp så mycket mer.

Jag har inte exakt koll på varje kilometer men första halvan av loppet öppnade jag hyfsat avslappnat på 22:30 medan jag tappade lite fart och ork på sista 5 km. Inte så konstigt iofs då andra halvan innehöll en del kupering och några häststigar med tungsprungen lösgrus. Vädret var perfekt, molnigt och inte speciellt varmt. Så med samma känsla i kroppen, lika lite trängsel, plattare bana och mer asfalt så känns det som sub 45 finns i kroppen! Sub 45 har alltid varit en liten dröm för mig så kanske har det blivit dags att fixa det i år!?

Mina 20 km hem på MTBn efter loppet var däremot inte roliga alls. Hur trött som helst var jag och väl hemma stängde jag av telefonen och landade i sängen redan kl 21:30 -  helt utpumpad.